För egentligen borde valet av parti att rösta på utgå ifrån vilken politik partiet för och inte vilken person som representerar det. I fallet SAP/M borde valet stå klart. Moderaterna är det parti som drivit på för stora skattelättnader för rika och nedskärningar i vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är Moderaternas politik som gör att så många svenskar drabbas så hårt av den kris som svept in över landet. Med socialdemokraterna vid makten hade det sett annorlunda ut.
Det står inte och faller med Mona Sahlins personliga egenskaper. Man kan gilla eller ogilla henne, men det är inte det som är relevant.

Valet 2010 kommer att stå mellan två ideologier. En som vill satsa på jämlikhet, solidaritet och att utveckla välfärden. En som vill göda de övergödda och sparka på dem som ligger. Så enkelt är det. Det kan inte Reinfeldts ”snälla” ögon ändra på.
 

Lisa Friberg

Publicerad i tidningen Södermanlands Nyheter 21/4

Som pappa till en tonårstjej vill jag ha ett slut på det. Jag tänker rösta på Socialdemokraterna i EU-valet den 7 juni. De vill begränsa införselkvoterna och stoppa lågpriskonkurrensen på alkohol inom EU. Samtidigt vill de satsa pengar på förebyggande åtgärder för ungdomar så att de inte hamnar i missbruk. Jag uppmanar andra tonårsföräldrar att göra som jag. Rösta S den 7 juni!

 Magnus Nyman

Sosse och tonårsförälder

Publicerad i tidningen Folket 22/4

Det är härligt med det blå, friare Sverige!

/Sara K

I gränslanden mellan de modebloggande tonårstjejernas mobilkamerafotograferade favoritplagg och det penninggiriga kapitalets politiska agenda står bloggfenomenet tillika ungmoderaten Blondinbella alias Isabella Löwengrip – En tonårig tjej från innerstan vars affärssinne nästan överträffar hennes shoppingbegär och som sedan länge kunnat livnära sig på sitt bloggande. Löwengrip har ersatt det konventionella rökiga storstadskontoret med en NK-provhytt varifrån pixlade partybilder från Stureplan kombineras med nyliberala politiska besvärjelser över det socialistiska samhället som sätter rättvisa framför lyxkonsumtion och tankas sedan ut i cyberrymden på löpande band.

Hela inlägget återfinns här!

———-
För den som ännu inte röstat i tävlingen Årets politiska blogg 2008 finns ännu tid kvar. Fram till den 31 december kan du poängsätta de 123 valbara bloggarna där bland annat undertecknad och en rad andra s-bloggare återfinns.

Om du för tre år sedan hade köpt aktier i eriksson för 100 000 kr så skulle du ha 2000 kr (ca?) kvar. Om du i stället hade köpt aktier i Telecom för samma summa för tre år sedan hade du haft ~725 kr  kvar. Men om du hade köpt starköl för 100 000 kr och pantat dem så hade du fått tillbaka drygt 6000 kr.

En annan jämförelse som togs upp var hur stora hyresskulderna egentligen var för dem som är vräkta. Det visar sig att de flesta inte har hyresskulder på mer än 20 000. De samlade hyresskulderna per år som får människor vräkta är 90 miljoner kr.

Percy Barnevik fick 900 miljoner i avgångsvederlag. Det är ett decennie av hyresskulder som leder till vräkningar.

Flyghed berättade dessutom att vräkningarna kostar mer än vad skulderna består i för summor. Så vad är egentligen vinsten?

/Sara K

Jag är inte förvånad. Det är känsligt med en kvinna på ledande positioner. Ett parti som under hela sin existens haft ett manligt ledarskap borde rimligtvis påverkas av detta. När en ny ledare kliver in, som dessutom viker mot ”normen” i form av att vara kvinna känns det förstås jobbigt för vissa män som tidigare sympatiserat med S och kännt sig trygga och bekväma med en riktig karl till ordförande som de förstås kan känna igen sig själva i.

Att ett kvinna av olika skäl (sociala sådana) kan ha en något annorlunda ledarstil och framtoning är uppenbarligen ett problem för många. Kanske är det jobbigt att en kvinna får makt och tar plats i en roll som upplevs tillhöra det manliga släktet.

Det är säkert ingen slump att Maud Olofsson är så ifrågasatt i alla lägen. Visst är hon dålig ideologist sett. Visst är det mer prat än handling. Men det gäller ju hela regeringen. Trots detta får Olofsson sannolikt mycket smuts kastad på sig bara för att hon är kvinna i en maktposition.

Det bekymrar mig att (män)niskor med vänstervärderingar är så ytliga i sitt sätt att tänka att de hellre röstar på ett borgerligt parti därför att det är en man som styr, än på ett parti som leds av en kvinna.

Vart finns då förståelsen för den ideologiska skillnaden mellan partierna? Det faktum att det är skillnad på höger och vänster i politiken borde väga tyngre än manligt eller kvinnligt? Eller är det så att vi i Sverige inte är bättre än USA, och andra länder?

Jag är mer än lycklig över att Obama vann presidentvalet. Jag är mer bekymrad över att det framstår som ganska tydligt att folket på andra sidan atlanten hellre väljer en man ur en minoritet av befolkningen än en kvinna som uppfyller den egna historiska principen om att landets ledare måste vara vit, minst medelklass och kristen.

Jämställdhetsdebatten fortsätter, och det behövs uppenbarligen, inte minst bland sossarnas egna sympatisörer.

/Jimmy Jansson

Nils Brown är ute på mycket djupt vatten när han jämför Dogge Doggelito med Adolf Hitler. Att gilla Kuba kan inte på något sätt likställas med nazism och folkmord.

Jag kan köpa att MUF ser sin chans att plocka poäng på den politiska s-majoriteten genom att angripa valet av öppningstalare, men Browns argumentation och retorik är inte bara svag och felaktig, den är rent smaklös.

Varslen regnar som spön i backen och många av de som nu blir varslade kommer också att få gå. Det har det flesta uppmärksammat och förstått. Men Littorin naglar sig envist fast vid tron att många kommer att få behålla sina arbeten. Jag hoppas han får rätt, men jag tvivlar.

Regeringen har fortfarande inte förstått omfattningen av denna ekonomiska nedgång. Därför blir slutsatserna allt som oftast fel.

Littorin argumenterar också sin vägran mot höjd a-kassa med att regeringen ska ordna nya jobb. Lycka till! Den större delen av jobbökningen de senare åren beror på den goda konjunkturen. Borgarna vill göra sken av, och tror nog naivt att det är jobbskatteavdraget som skapat jobben.

Detta gör att de återigen kommer att komma till fel slutsats och sänka mer skatter, mest för de som tjänar mest, men inga jobb kommer att skapas. Klyftorna kommer däremot att öka, men i en borgares värld är nog det bara önskvärt som det ser ut.

Det kommer bara att leda till att staten får än mindre resurser att satsa på utbildning och, om man vill, en hygglig a-kassa. Det vill säga lägga resurser på människor som behöver samhället nu när marknaden sviker.

Bilden blir allt mer klar. Vi har en regering som inte förstår vad som händer med ekonomin och alla människor som är beroende av den. Istället kommer borgarna sannolikt att köra moder svea i botten, ännu en gång.

När ska det få vara nog? Är det inte dags att svenska folket reser sig upp och protesterar?

/Jimmy

SVT:s nya satsning ”Halal-TV” blev rent tittarmässigt inte någon succé men har fyllt en annan funktion som man får anta var ett syfte – att skapa debatt om Islam. Huruvida det rätta sättet att göra det på är att plocka ut tre djupt troende muslimer varav en har gett uttryck för mycket kontroversiella åsikter kan diskuteras. Givetvis ska djupt troende kunna representeras i TV men det följer inte den tradition som SVT har med granskande reportage som exempelvis programmet ”Existens” står för där olika religioner undersöks och jämförs. Islam har blivit en stor stötesten i diskussionen om mångkulturen och sättet att hantera den är många gånger tveksamt. Religion, kultur och etnicitet blandas ihop och frågan blir nästan alltid en ”invandrarfråga” på ett sätt som motverkar konstruktiva samtal.

När diskussionen om religionens plats i samhället reduceras till att handla om Islam och om sakfrågor som huruvida vi ska hälsa med handskakning eller inte har vi tappat perspektivet helt. Den stora och grundläggande frågan är hur vi ska förhålla oss till när religionsfriheten krockar med andra lagar eller principer. Är och ska religionsfriheten vara överordnad?

I mötet mellan människor ska vi respektera varandra, där ingår att vi inte tvingar oss på och kramar någon som inte vill och heller inte tvingar någon som inte vill ta i hand att göra det. Det är förnuft, inte religionsfrihet.

Det finns större och svårare frågor. En av dem har framförts av Folkpartiet. Ska det vara rimligt att barn och ungdomar med skolplikt får dispens från viss typ av undervisning med hänvisning till religionen? Jag måste säga att jag är förbryllad över att svaret från många håll inte är ett självklart nej. Föräldrars tro och uppfattningar om saker ska inte få påverka barnens skolgång. Det som vi bestämt att ungarna ska lära sig, det ska gälla alla. De områden som det idag handlar om är främst sexual- och simundervisning, men också viss religionskunskap och estetisk verksamhet. Dels handlar det antagligen om en rangordning av ämnena. Jag har svårt att tro att elever skulle kunna undantas hela naturkunskapsundervisningen med hänvisning till att de endast får läsa om skapelseberättelsen, men det är inte orimligt att sådana önskningar finns. Men det råder också oklarhet kring var religionsfrihetens gränser går, vi är uppenbarligen inte klara med den frågan.

Det finns även andra områden än skolan. Äktenskapet är en fråga som verkar gå mot sin lösning, trots Kristdemokraternas envisa kamp för att likt länder som USA, Israel och Iran underkasta staten den religiösa moralen. Omskärelse är ett annat exempel där föräldrar, i religionens namn, får rätt att skära bort kroppsdelar på små pojkar. Ytterligare ett är slakt av djur, där religiösa seder krockar med den svenska djurskyddslagstiftningen där det senare än så länge gäller.

En annan fundering man kan ha är vilka religioner som är godtagbara som skäl. Har exempelvis scientologerna samma status i att villkora offentliga verksamheter eller gäller det bara de abrahemitiska religionerna? Står det fritt upp till var och en att hitta på en egen religion för att exempelvis lyfta barnen ur en viss typ av undervisning eller som skäl att diskriminera människor? Vem bestämmer överhuvudtaget vad som är en religion?

Även om man, godtyckligt, bestämmer sig för att religionsfriheten endast ska omfatta de stora världsreligionerna så står frågan obesvarad. Var går gränsen? Ska vi genom våra demokratiska organ sätta ramarna för det offentliga eller ska enskilda grupper kunna styra utifrån eget tyckande? Ska religionsfriheten vara ett skydd och en garant för att människor i sin privata sfär ska få utöva sin religion eller ska den också fungera som ett instrument för att resa sig över allmän lag?

/Sara K

Jag tänker ta mig friheten att tycka att detta larv börjar bli fruktansvärt tröttsamt och irriterande. Samtidigt som denna historiskt vedervärdiga såpa rullar på så hanterar regeringen finanskrisen (ej varselkrisen) på ett traditionellt socialdemokratiskt handfast vis.

Opinionsmätningar ramlar in som visar på att S tappar stort på kort tid, efter att ha legat på en stabilt hög nivå sedan valet. Visst övertaget är fortfarande stort, men det kan snabbt ändras.

Risken är nu överhängande att politiskt taktiserande, felprioriterat fokus och annat slarv gör att oppositionen i Sverige på ett förtjänstfullt vis bidrar till ytterligare 4 år med en borgerlig regering.

Jag vet inte vad som ligger bakom det enorma krånglet kring att få ihop ett trepartisammarbete inför valet 2010. Om det finns sossar som i våta drömmar trott att s+mp skulle räcka till ett regeringsunderlag så kan ni glömma det nu. Slarvet har lett till att den vägen nu ser ut att vara omöjligt.

Om det finns vänsterpartister som drömmer om att V ska kunna växa på S bekostnad genom att vara svår och mäla ut sig från sammarbetet så har ni kanske lyckats med det i någon mån, men ni kan också ha bidragit till fyra år till med en borgerlig regering.

Hur man än vrider och vänder på detta så finns det bara två vinnare. Miljöpartiet och också ytterst den borgerliga regeringen.

Jag kan ha fel, men jag har fått för mig att taktisk politiskt arbete ska gynna de egna intressena, inte motståndarens intressen. Men kanske har jag gått fel SSU kurser? Eller missade jag några kurser som studentförbundet anordnade?

Nej, nu får det fanimej vara bra. Nu borde det göras som borde gjorts för länge sedan. Representanter för de tre oppositionspartierna borde åka långt bort, låsa in sig i ett rum, förhandla fram en gemensam överenskommelse som alla kan leva med och inte komma ut förens det är klart. Därefter presskonferens om hur överens man är.

Men var också tydlig med att vi till skillnad från högern består av tre olika partier med egna idéer och viljor. Att vi tror på politiken och att våra olika partiers skillnader ska få synas i vårt sammarbete. Att vi respekterar varandra för våra olikheter och att dessa är en tillgång men att vi är beredda på att sammarbeta långtgående om det som vi tycker är viktigast för Sverige de kommande fyra eller åtta åren. Att vi sätter väljarnas åsikter och demokrati framför att skapa en egen allians där makten sätts framför politiken.

Därefter ett starkt fokus på de akuta nödvändiga frågorna som finanskrisen, klimatet och de ökade orättvisorna där gemensamma, tydliga och konkreta motförslag till högerns politik läggs fram ett efter ett.

Kom igen nu!

Det är ju inte vänstern som ska vinna valet åt borgarna. Låt högern för en gångs skull ta ansvar för sig själv och den politik den för.

/Jimmy