Om vänsterpartisten som blev moderat

Idag skrivet jag på FredrikPettersson.NU om den före detta vänsterpartisten tillika nyblivne moderaten Ann Berglunds politiska bravader.

 

Ann Berglund menar att steget från vänsterpartiet till moderaterna rent ideologiskt inte är särskilt långt. Hon åberopar ett, inom forskarvärlden, ifrågasatt statsvetenskapligt analysinstrument och menar att den politiska höger-vänsterskalan istället ska betraktas som en cirkel och att moderaterna och vänsterpartiet, som politikens ytterligheter, egentligen ligger väldigt nära varandra. Man kan mycket väl beskriva politiska åskådningar på ett sådant sätt, resonemanget om politikens ytterligheter som möts där cirkeln sluts brukar emellertid handla om vänsterextremister och nazister.

 

Läs hela inlägget här!

Knäpptyst från regeringen

Finanskrisen är ett faktum och dessa effekt och efterverkningar på den reala ekonomin är svåra att förutspå. Men vi ser redan nu att konsekvensen av många års oansvarigt handlande inom den globala finanssektorn nu obönhörligen leder till enorma konsekvenser för den globala, svenska och lokala ekonomin i form av varsel och ekonomisk otrygghet.

Jag hara tidigare bloggat om hur lätt det är för den sittande regeringen att slå sig för bröstet och skryta över den fantastiska utvecklingen på arbetsmarknaden. Jag har också varnata för att det inte är säkert att det bli lika enkelt i sämre tider.

Jobbskatteavdraget, regeringen Reinfeldts största bedrift om du frågar dem. Detta ska ha lett till 160 000 nya varaktiga jobb, enligt dem själva och enligt ”vetenskapen” som statsministern brukar säga. Jag menar att den största delen av de nya jobben kom till redan innan jobbskatteavdragen, och att dessa jobb i huvudsak består i en stark konjunktur. Kanske har något jobb kommit till i kölvattnet av ökad privat konsumtion. men knappas några 160 000.

Det verkar som att regeringen har gjort samma insikt, men den måste hålla masken. Den politik som de gått till val på är i huvudsak anpassad för en situation där ekonomin går på högvarv och ansvaret för att skapa trygghet för människor kan läggas på en växande kaka med allt större resurser.

Idag är verkligheten annorlunda. Kakan växer inte längre och människor blir i allt större utsträckning beroende av trygghetssystem som bara staten och möjligtvis kommunerna kan erbjuda. Marknaden har vänt ryggen till och de gemensamma trygghetssystemen är sämre rustade än på mycket länge. Det sistnämnda kan dessutom regeringen lastas för.

Konjunkturinstitutet spår att antalet arbetslösa ökar med 100 000 till 2010.  Signalen om att hela det statliga överskottet i finanserna är uppätet inom ett par år blir allt tydligare. Regeringens skattesänkningar gör att de gemensamma resurserna för att möta upp i konjunkturen är mindre än vad som är vanligt. Ansvaret för den egna tryggheten är i större mån än på länge utlagd på den enskilde individen.  

Man kan nästen tro att regeringen hamnat i chocktillstånd. Inget hörs från dess representanter. Visst, ett paket med övriga EU länder är beslutat för att lindra finanskrisen, bra där. Men vart kommer politiken in? Den politik som ska ta sitt ansvar för att se till att folk i detta land drabbas så lite som möjligt av denna lågkonjunktur.

Svaret på frågan är enkel. Regeringen har ingen politik för den uppkomna situationen. Den gick till val i ett läge där ingen kunde förutspå det som idag hänt. Hela retoriken och den konkreta politiken bygger på höga överskott och soliga dagar. Lågkonjunktur fanns inte med i planeringen.

Och här är regeringens kanske största brist. Den har inte förmåga till att se en helhet. Den kan inte styra, inte så att människor känner sig trygga iaf,  i såväl goda som svåra tider. Bristen ligger i att högern inte tror på politiken. Politiken ska för de flesta konservativa och liberaler hållas kort och till ett minimum. På denna idé är ”alliansen” byggd. Resultatet blir onekligen att marknaden får ett större ansvar för människors väl och ve.

Men vad händer när marknaden sviker?  Ja, det är det vi ser nu, i dessa dagar…..

 

/Jimmy

Människan eller marknaden?

Filippa Reinfeldt inviger en vårdcentral i Stockholm. Problemet är att vårdcentralen är privat. Filippa Reinfeldt är utsedd av en majoritet av medborgarna i Stockholms läns landsting för att förvalta och utveckla verksamheten för de medborgare vars förtroende hon bär

Det kan knappast vara så att hennes uppdrag i första hand går ut på att inviga och vara reklamnamn för de privata verksamheter som direkt konkurrerar med den verksamhet hon själv är ansvarig för.

Detta beteende visar bara att hon i grunden värdesätter de privata alternativen mer än de egna offentliga. Att hon, trots att hon gör sken av att tycka annat, inte tycker att vård ska utföras inom offentlig sektor. Detta beteende visar en tydlig spricka i den fasad av de nya moderaterna som hon och maken Fredrik så gärna vill visa upp.

Det vore en sak om Filippa Reinfeldt invigde ett företag, en konsumbutik, bilverkstad, lager eller vad som helst som inte är sådan verksamhet som landstinget har att ansvara för. Men att inviga privata vårdcentraler är det samma som att butikschefen på ICA skulle springa över och klippa band och hålla tal när Konsum öppnar nytt på andra sidan gatan.

De flesta inom ICA-koncernen skulle nog ifrågasätta denna chefs lojalitet och förtroende.

Något som väljarna i Stockholms läns landsting ochså borde göra.  

/Jimmy J

Objektiv nyhetsrapportering?

Visst. Journalister är vanliga människor, subjektiva som alla andra. Men nån gräns måste det finnas för hur man skriver en vanlig nyhetsartikel.

I dagens Eskilstunakuriren finns en artikel om att Strängnäs kommun inte tar del i vad journalisten Berit Werner beskriver som en ”revolutionerande valfrihetsreform till glädje för de äldre”. Ja, hon skriver om LOV – lagen om valfrihet. Nog för att Eskilstunakuriren är en borgerlig blaska men det här är väl ändå över gränsen. Ett politiskt ställningstagande paketerat i nyhetsform. De är så okritiskt att man skulle kunna ta det för sarkasm, tyvärr är det nog inte så…

/Sara K