Nu har domen fallit i rödebymålet. Pappan frikänns och får tillbaka sitt vapen med tillhörande ammunition. Hur kan det vara möjligt? Nog för att jag inte är någon fantast av hämnd-/straffmentalitet och inte är den första som står på barrikaderna och kräver höjda straff men nog tycker även jag att brott ska leda till en påföljd.
Tingsrätten kosntaterar att mannen skjutit den 15-åriga pojken på nära håll i bröstet och armen och att det orsakade hans död. Jag skulle kalla det avrättning, tingsrätten friar och hänvisar till att men inte bara ska ta hänsyn till effekterna utan även uppsåtet. De menar att det inte fanns något uppsåt. De konstaterar vidare att mannen har skjutit den 17-åriga pojken i bland annat ryggen och därigenom orsakat livshotande skador. Inte heller det var uppsåtligt enligt tingsrätten.
Jag har funderat en del över detta fall och varit nyfiken på vad domstolen skulle komma fram till. Jag trodde dock inte att att han skulle frias. Det intressanta och dilemmat med denna typ av fall är vad den eventuella påföljden ska bli. Om man vid brottstillfället led av en allvarlig psykiskt störning och därför inte anses tillräknelig men en tid efter brottet bedöms som frisk uppstår ett jobbigt läge. Man kan inte dömas till vård eftersom man inte längre är sjuk. Men kan inte heller dömas till fängelse eftersom man inte var tillräknelig vid brottstillfället och alltså inte kan ta ansvar för sina handlingar. Det var lösningen på det dilemmat som jag var nyfiken på att få se. I stället frias mannen helt. Inte för att han vid tillfället var otillräknelig utan för att han inte anses ha haft uppsåt.
Om man drar detta till sin spets så borde rattfyllerister som råkar köra ihjäl någon inte dömas, eftersom de inte hade uppsåt att skada någon. Den här mannen har tagit fram sitt gevär, laddad det och gått ut på gården och skjutit på människor. Inte ett skott utan flera skott på nära håll som träffar två unga killar. Det är inte försvarbart.
/Sara K
maj 7, 2008 kl 4:26 e m |
Han var enbart åtalad för mord och för att dömas för mord krävs ett uppsåt. En rattfyllerist skulle inte heller kunna bli fälld för mord (om han/hon inte haft uppsåt).
Hur mycket lugn kan man begära av en människa när denna väcks mitt i natten av att sex personer beväpnade med påkar står utanför ens ytterdörr. Personer som har uttalat ett dödshot mot en familjemedlem dagen innan. En familjemedlem som de dessutom under längre tid har trakasserat (de har även trakasserat andra i familjen). Mord? I think not..
maj 7, 2008 kl 4:27 e m |
Visst tycker även jag att han borde ha fåttt något straff. Men ändå, han hade levt under dödshot och polisen hade inte skyddat honom. Ett samhälle som inte förmår skydda sina medborgare tycker jag bör fråntas sin rätt att straffa sina medborgare när de skyddar sig själva. Sen att det var övervåld, visst, och att han rimligen kunde ha skrämt bort dem genom att skjuta varningsskott…
I tingsrättens dom står det dessutom (enligt svd): 50-åringen sköt enligt Tuck för att rädda sig och sin familj och kunde inte tänka rationellt. Hans psykiska tillstånd gör att han inte “var i sådan grad medveten om sitt handlande att han kan anses ha begått gärningarna uppsåtligen”, enligt tingsrättens dom.
Och ditt argument om rattfylla är lite ihåligt, eftersom man enligt vad jag tror inte blir dömd för mord om man kör ihjäl någon onykter utan för vållande till annans död.
maj 7, 2008 kl 4:46 e m |
Tack och lov för domen…
Tack för att sympatierna för en gångs skull har legat hos det verkliga offret.
Att jämföra att försvara sig mod en lynchpöbel och köra rattfull är i mina ögon en rätt underlig jämförelse.
Försvara sig är något man tvingas till och jag kan inte föreställa mig en livrädd person tänka efteratt inte skada för mycket… han eller hon handlar nog bara instinktivt att oskadliggöra hotet med vilka medel som helst.
Rattylleristen sitter själv och hinkar i sig fylle… väljer själv att sätta sig i bilen och köra… det finns inte en människa i närheten med tillhyggen som tvingar denne att bete sig som den gör.
Jag ser en viss skillnad.
maj 7, 2008 kl 5:11 e m |
Två olika situationer:
1. X är med kompisar och dricker öl för första gången. Efter två starköl blir X plötsligt aggressiv och slår till en person. Dina vänner beskriver det som att X ändrades totalt och han agerade som i trance. Helt olikt sig själv, då han är känd som en försiktig bokmal som lever enligt ickevåldsprinciper även om insekter. Rättspsykriatisk undersökning konstaterar att om X dricker öl hamnar han lätt i sånt här tillstånd. Då det var första gången så kan han inte fällas till ansvar eftersom han inte kunnat förutse sitt handlande. Han är så sjuk att han inte kan ta ansvar för sina gärningar men om han dricker öl igen så vet han vad som kan ske och kan den gången dömas för misshandel.
2. Y dricker öl igen. Han blir så pass mycket borta att han iaf vill köra hem. Vännerna beskriver honom som astankad och utan typ närvaro. Y kör men åker ner i diket efter polisen preat honom. Y döms för grovt dödsvållande. Varför? Därför att han frivilligt försatt sig i situationen som orsakade det hela (söp ner sig själv). Ingen tvingade honom att dicka utan han gjorde det frivilligt.
I båda fallen är X och Y vid en punkt där de saknade helt gärningskontroll men skillnaden är hur de hamnade i den. Samma sak med Rödebyfallet mot Mattias Flink. Rödeby brast det för pappan medan Flink visste att han förändrades när han drack (och kunde därmed fällas för mord).
Detta är juridiskt gränsland och otroligt svårt att avgöra men domen tycks rimlig – särskilt mot bakgrunden av hellre fria än fälla.
maj 7, 2008 kl 5:15 e m |
Du jämför alltså en man som reser sig upp till försvar för sin famlij, som levt under terror och dödshot i åratal, med ett jävla rattfyllo? Han hotades för i helvete till liver på sin egen mark! Då finns inget att klaga på om huvudet ryker! De resterande dräggen skulle, om nån rättvisa funnits, såklart ha spärrats in.
maj 7, 2008 kl 5:49 e m |
Om du åtalar en rattfyllerist för mord så blir han friad. Antagligen…
Kanske de åtala honom för mord för att få honom fri och så sätt få “rättvisa”. Eller så trodde de faktiskt han hade uppsåt att döda dem och att de kunde bevisa det.
Om de Åtalat honom för Grovmisshandel eller något mer närliggande som jag inte kan ordet för kanske de fått in honom?
maj 7, 2008 kl 7:18 e m |
“Om man vid brottstillfället led av en allvarlig psykiskt störning och därför inte anses tillräknelig men en tid efter brottet bedöms som frisk uppstår ett jobbigt läge. Man kan inte dömas till vård eftersom man inte längre är sjuk. Men kan inte heller dömas till fängelse eftersom man inte var tillräknelig vid brottstillfället och alltså inte kan ta ansvar för sina handlingar. Det var lösningen på det dilemmat som jag var nyfiken på att få se.” I
Varför är det ett jobbigt läge? Varför skulle det vara ett dilemma? Vad skulle det finnas för anledning att döma en person som inte bedöms vara i behov av vård till tvångsvård? Varför spärra in någon som inte utgöra en fara för andra och som anses ha varit så allvarligt psykiskt störd vid gärningstillfället att han inte kan anses ansvarig för sina handlingar?
Antingen är man tillräckligt tillräknelig för att ansvara för den brottsliga gärningen eller är man det inte? I det förra fallet skall man straffas för vad man har gjort i det senare fallet inte. Resultatet av denna dom är enligt min mening därför ovanligt föredömligt konsekvent. Om mannen inte visste vad han gjorde (inget uppsåt) och inte själv var ansvarig för sitt tillstånd har han inget ansvar och skall naturligtvis inte straffas.
Om domen i det konkreta fallet är riktig eller inte har jag ingen åsikt om eftersom jag inte har tagit del av den medicinska utredningen och annat relevant material.
“Den här mannen har tagit fram sitt gevär, laddad det och gått ut på gården och skjutit på människor. Inte ett skott utan flera skott på nära håll som träffar två unga killar. Det är inte försvarbart.”
Nej, det är inte försvarbart – om man är tillräknelig. Domstolen har inte heller försvarat ett sådant handlande.
—
Skall människor frihetsberövas till följd av sina handlingar utan hänsyn till graden av personligt ansvar, hänsyn till faran för omgivningen eller ett vårdbehov borde rimligen en treåring som kastar en sten som träffar en tvååring så illa att den senare avlider dömas till ett långt fängelsestraff.
Med reservation för att jag totalt missförstår dig och många andra som för liknande resonemang – inklusive justitieministern – är min kommentar att dessa tänkesätt för mig framstår som primitiva.
maj 7, 2008 kl 8:55 e m |
Det verkar finnas dem som tycker att det är rätt att ta lagen i egna händer, jag tycker inte det. Jag tror på ett starkt rättssystem.
Att det vid en fällande dom bör vara en förmildrande omständighet att mannens familj trakasserats under en lång tid av dessa ungdomar är självklart. Det kanske är så att mannen inte hade uppsåt att mörda och går det inte att styrka så ska han frias från den anklagelsen. Som någon påpekade så gällde åtalet endast mord och då borde det kanske ha innehållt alternativa rubriceringar.
Men jag misstänker att vissa inte argumenterar utifrån det juridiska och utifrån det att det saknades alternativa rubriceringar utan att det finns en del människor som tycker att det är rätt att mannen frias oavsett vad han åtalas för. Där kan jag absolut inte hålla med. Jag tycker att problemet är straffet. Om åtalet hade gällt dråp så borde det ha ansetts styrkt. Vad ska då påföljden vara? Där finns den intressanta straffrättsliga diskussionen.
Jämförelsen med rattfyllot var just det med uppsåtet. I det här fallet så tycker man att det känns rätt eftersom man sympatiserar med mannen. Hur blir det i andra fall där man inte känner sympati för gärningsmannen? Även om det är skillnad på det här mot för att dricka sig full och sätta sig i en bil att köra så har mannen faktiskt tagit fram geväret och gått ut för att..? Ja, det var just det. Det vet vi inte, men oskyldig kan vi väl ändå inte påstå att han är? (Nu menar jag ur ett etiskt och inte juridiskt perspektiv)