Det är ok att mörda, ibland

Nu har domen fallit i rödebymålet. Pappan frikänns och får tillbaka sitt vapen med tillhörande ammunition. Hur kan det vara möjligt? Nog för att jag inte är någon fantast av hämnd-/straffmentalitet och inte är den första som står på barrikaderna och kräver höjda straff men nog tycker även jag att brott ska leda till en påföljd.

Tingsrätten kosntaterar att mannen skjutit den 15-åriga pojken på nära håll i bröstet och armen och att det orsakade hans död. Jag skulle kalla det avrättning, tingsrätten friar och hänvisar till att men inte bara ska ta hänsyn till effekterna utan även uppsåtet. De menar att det inte fanns något uppsåt. De konstaterar vidare att mannen har skjutit den 17-åriga pojken i bland annat ryggen och därigenom orsakat livshotande skador. Inte heller det var uppsåtligt enligt tingsrätten.

Jag har funderat en del över detta fall och varit nyfiken på vad domstolen skulle komma fram till. Jag trodde dock inte att att han skulle frias. Det intressanta och dilemmat med denna typ av fall är vad den eventuella påföljden ska bli. Om man vid brottstillfället led av en allvarlig psykiskt störning och därför inte anses tillräknelig men en tid efter brottet bedöms som frisk uppstår ett jobbigt läge. Man kan inte dömas till vård eftersom man inte längre är sjuk. Men kan inte heller dömas till fängelse eftersom man inte var tillräknelig vid brottstillfället och alltså inte kan ta ansvar för sina handlingar. Det var lösningen på det dilemmat som jag var nyfiken på att få se. I stället frias mannen helt. Inte för att han vid tillfället var otillräknelig utan för att han inte anses ha haft uppsåt.

Om man drar detta till sin spets så borde rattfyllerister som råkar köra ihjäl någon inte dömas, eftersom de inte hade uppsåt att skada någon. Den här mannen har tagit fram sitt gevär, laddad det och gått ut på gården och skjutit på människor. Inte ett skott utan flera skott på nära håll som träffar två unga killar. Det är inte försvarbart.

 /Sara K

Missförstånd

“Återgå till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom.”  Så skriver Sverigedemokraterna på sin hemsida.

Problemet med denna skrivning är flera. Först och främst utgår den ifrån att politiken som bedrivs i Sverige inte är assimilerande.. För det är den och det är skit. Vi pratar integration men arbetar med assimilering. För det andra går inte integration ut på att människorna i Sverige ska bli som de som flyttar hit. Det handlar snarare om att tillsammans skapa något nytt gemensamt baserat på alla människors erfarenheter osv. Slutligen tycker jag att det som är mest konstigt med deras skrivning är att de skriver som om alla människor som kom till Sverige vore likadana.  Det är visserligen det som SD:d retorik går ut på - att måla upp en skräckbild av flyktingen som kommer till Sverige för att leva på bidrag, sno våra jobb och brudar, slåss och våldta. Lägg sen till svartmuskiga ansikten, skägg och en dålig kvinnosyn och SD är nöjda. Jag tror SD behöver ut och vandra lite i verkligheten för att inse att så inte är fallet. Människorna som kommer till Sverige är alla möjliga, med olika åsikter och erfarenheter.

//Emeli, trött på SD:s dravvel