Med anledning av mordet på lilla Engla har debatten om brott och straff aktualiserats än en gång. Många är upprörda och kräver höjda straff. En del förespråkar dödsstraff men de flesta ”nöjer sig” med att kräva att man låser in dem och kastar bort nyckeln. Det är olyckligt och jag blir mörkrädd av människors blodtörst. Det är också skrämmande att den man som misstänks för mordet på Engla redan är Englas mördare. Utgångspunkten ska vara att man är oskyldig tills man är dömd, oavsett erkännande. Men han är redan dömd.
Vad är syftet med att frihetsberöva brottslingar? Där har vi olika uppfattningar. För mig ska betoningen ligga på behandling och återanpassning och inte på straff, det är väl därför det heter just kriminalvård. Vårt system med relativt låga straff bygger ju på tanken om att människor förtjänar en andra chans. Att man ska kunna skilja på sak och person och att en person inte kan mista sitt värde och existensberättigande genom sina gärningar.
Självklart finns det ju andra aspekter, som att samhället ska skydda sina medborgare, att brottsoffer ska få någon form av upprättelse och också straffet. Det ska också verka förebyggande, alltså genom att avskräcka andra att göra samma sak. Men fortfarande, för mig, så är behandlingen det centrala. Samhället är med och skapar brottslighet och måste därför också ta sin del av ansvaret. Det bästa sättet att motverka kriminalitet är att bekämpa klassklyftor, könsroller och den diskriminering som pågår såväl på arbets- och bostadsmarknaden som inom rättsväsendet.
Det jag frågar mig är vad det skulle tjäna till att avrätta människor eller låsa in dem och kasta bort nyckeln. Det fungerar inte brottspreventivt, där kan vi se på exempel som USA. Det enda syftet det tjänar är att mata de blodtörstiga och stilla människors hämndbegär. Men debatten går åt det hållet och media underblåser det hela genom att bedriva hetsjakt mot grova våldsbrottslingar och psykiskt sjuka brottslingar. DET är farligt, vad händer med vår människosyn?
/Sara K
mars 17, 2009 kl 10:27 e m |
Det är ju tydlig att Sara K har missförstått koplingen mellan samhällets ansvar och brottslighet. Grova voldsbrottslingar och sexualbrottslingar styrs i hög grad av individer med olika typer av personlighetsstörningar. Samhällets struktur kan inte påverka dessa människors längtan efter att begå dessa brott.
Ser man det i ett historisk och även sociologisk perspektiv så har man länge vetat att tex. pedofili har varit stabil i kvantitet över olika tidperioder även andel pedofiler i olika kulturer har varit statistisk på ungefär samma nivå.
Att skylla sådana händelser på samhället är inte bare ett fakta fel det är även ett direkte hån mot männsikorna som drabbas och alla vi människor som representerar samhället. Det visar också hur lite påläst denna Sara K är om just koplingen; straff, samhälle och avvikande individers kriminella beteende.
Behandling av sexualbrottslingar har pågått i decinier utan att nå någon framgång. Det blir lika absurd som att försöka behandla bort homosexualitet eller hetrosexualitet för den sakens skuld. Det är så djupt inrotat i människors biologi att det i stort sätt är omöjlig om man inte går direkte biologiskt till väga – dvs kastrering antingen manuellt eller kemisk. (Råttstudier och även humanstudier har visat sig att ha en positiv effekt)
sara K´s yttrande bygger på politiska åsikter/korrekthet och inte vetenskapliga fakta.
Erik Werner (Kriminolog)
mars 25, 2009 kl 10:16 f m |
Oj.
Jag hävdar att det finns starka kopplingar mellan klasstillhörighet och kriminalitet, det finns det belägg för. Brå har undersökt denna korrelation och funnit samband både när det gäller inkomstnivå och utbildningsnivå.
Sen finns det givetvis individer som är personlighetsstörda eller liknande som begår hemska brott. Det har jag inte förnekat.
Men eftersom ditt inlägg går ut på att säga att jag inte kan belägga det jag skriver så skulle man kunna tänka sig att det i ditt resonemang om biologi skulle finnas empiriska ”bevis”, men det fanns inga. Hur är det då egentligen med vetenskapligheten? Man ska inte kasta sten i glashus, som man brukar säga.